För fyra år sedan var jag tjock – kanske inte så mycket de facto-fet som ölstinn och allmänt osund – och ägnade all min tid åt, i fallande ordning, 19-kronorsöl på Gröne jägaren, mat, indiepop, böcker och TV-tittande. Att häva sig upp på Skinnarviksberget för att ha picknick med mina lika otränade vänner var att dö en smula. Jag koketterade med att aldrig ha besökt ett gym, tyckte att vardagsmotion var för töntar och gjorde allt för att framstå som så lat, livsnjutande och obrydd som möjligt. I själva verket grät jag mig själv till sömns var och varannan natt och hade ångest över att bli ompromenerad av mina medelålders föräldrar på utflykter.
Men nu var det ingen BOATS jag skulle skriva här, utan ett första inlägg på Sporthora. Hur som helst, håll er fast vid den lönnfeta, pepparchipstuggande och ölhävande indiebruden ett ögonblick till. Gå fram till henne där hon sitter och dricker öl och berätta för henne att hon fyra år senare kommer att vara med och starta en blogg med namnet Sporthora. Hon kommer att kissa på sig av skratt (eventuellt av dåliga bäckenbottenmuskler också).
Men. Här är vi alltså fyra år senare, och jag skriver detta inlägg iförd löparbyxor och t-shirt, fortfarande lite svettig efter en powerwalk med vissa löpinslag runt Långsjön. Jag är fortfarande inte särskilt road av gym, ser helt enkelt inte poängen i att svettas inomhus när man kan sticka ut och springa i naturen istället. Jag kommer aldrig att bli någon Sporty Spice, vare sig utseende- eller karaktärsmässigt. Därtill är jag alldeles för förtjust i god mat, loja läsdagar på min insynsskyddade terrass och det mjuka, kurviga femtiotalsidealet. Men, och det här är den (bokstavligt talat, höhö) springande punkten: jag skäms inte längre för att jag tycker om att röra på mig. Jag har blivit tjejen som ställer väckarklockan på 05.20 för att hinna med en morgonpromenad före jobbet, och jag gillar det. Med andra ord: jag är en sporthora och stolt!
Till skillnad från Johanna K och Johanna L är jag inte överförtjust i att svettas. Jag inbillar mig att jag är lite pimpinett och – jag får säga sånt här, för jag har 40 poäng i genusvetenskap och kan det där med sociala konstruktioner – stereotypt brudig i mitt förhållningssätt till träning. Gillar konditionsträning: promenader varvat med intervallträning, löpturer, simning och spinning. I synnerhet simning är skönt eftersom man inte svettas. Jag är gammal hästtjej och drömmer om att få tid och råd att börja rida regelbundet igen. Det finns få saker som slår att gallopera på ett öppet fält med vinden susande i håret och alla tänkbara endorfiner strömmande i kroppen. I don’t do styrka, av strikt fåfänga skäl. Är livrädd för att helt plötsligt utveckla monstruösa armmuskler. Mitt kroppsideal är Kate Winslet i den röda bikiniscenen i ”Little Children” eller Scarlett Johansson på vilken röd matta som helst. Mjukt och kurvigt fast ändå smärt och smidigt. Dessutom är jag pinsamt svag i armarna medan mina ben, efter tio år i sadeln, fortfarande är starka och hyfsat muskulösa. Konditionsträning är min grej, alltså, men jag utesluter inte lite fria vikter så småningom, särskilt inte om det skulle visa sig att Kate Winslet är hooked on fria vikter. (Vi är exakt lika långa och har ungefär samma slags kroppsbyggnad, därför känns Kate som ett realistiskt mål. Det kommer att bli mycket Kate-tjat här, det ber jag om ursäkt för på en gång.)
Mina mer specifika träningsplaner, mål inför sommaren (förutom att se ut som Kate Winslet i ”Little Children” dårå) och annat mer detaljerat sporthorigt kommer i ett senare inlägg. Stay tuned, kids, och glöm inte att ett par bekväma skor och påfylld vätskebalans är a och o för alla former av sommarträning!
Senaste kommentarer