Minns ni hur glad, pepp och duktig jag var i början av veckan? Hur jag avverkade två spinningpass på två dagar, åt balanserat och nyttigt och var såååå motiverad och engagerad? Just nu försöker jag hålla fast vid det minnet. Det går inte så bra.
Jag förutspådde den själv: helgdippen, att motivationen skulle gå åt fanders mot slutet av veckan. Dippen kom tyvärr lite tidigare än väntat, redan på torsdagsmorgonen.
Nu ska jag bli privat ett tag; Dr Phil-privat. Det är nödvändigt för att jag ska kunna komma vidare och uppnå mitt mål som är så oändligt mycket större än att bli fit till bokmässan. Så här är det nämligen: jag har inte haft ett sunt förhållande till mat, kropp eller träning sedan jag var tolv år. Det där sunda förnuftet, lagomknappen som finns inbyggd hos så många (avundsvärda) människor, jag har inte det. För mig är mat belöning eller straff, träning enbart straff och min kropp, den är det största straffet av allt. En sjuttiokilosalbatross att bära kring halsen. Jag har varit tjock, på gränsen till medicinskt fet, jag har varit (nästan modell-)smal, jag har varit alldeles, alldeles lagom enligt alla BMI-tabeller och hälsorön. Just nu befinner jag väl mig någonstans mittemellan ytterligheterna. Men poängen är att oavsett vikt och mathållning har jag aldrig varit nöjd. Jag betvivlar att jag någonsin kan bli det.
Som en konsekvens av min (odiagnosticerade) störning har mitt förhållningssätt alltid varit väldigt antingen eller. Träna varje dag eller inte alls. Äta morötter tills jag spyr eller goffa i mig en 300-gramspåse pepparchips på en kvart (och också spy, om jag orkar). Det jag mest av allt skulle önska är att skaffa mig ett förhållningssätt som är balanserat, sunt, lagom, men hur ska det gå till när jag är så svartvit?
Tilläggas bör att jag inte fuskat eller brutit mot veckoplaneringen nämnvärt. Det som hänt är att jag igår kväll bestämde mig för att promenera en timme istället för att simma – och vaknade upp till ösregn. Inget att göra åt, men för mig blev det ett nederlag, bara så där. Lägg till lite jobbfrustration, stress och sötsug (bananer funkar iofs rätt bra) och jag är bra sugen på att säga ”fuck it, jag kan lika gärna bli fet på riktigt!” och styra kosan mot Pressbyrån. Men det tänker jag inte göra! Orsakerna till att den här gången ska bli annorlunda:
1. Om jag pajar för mig själv blir det bara en upptrappning av hela den destruktiva självbestraffningskarusellen jag åkt runt, runt i så länge nu. Och det strider så mycket mot allt jag inbillar mig att jag står för. Jag ska vara ett gott föredöme!
2. Jag fyller för fan trettio om ett och ett halvt år. Skärpning! Tänk på barnen i Afrika osv!
3. Jag vill hemskt gärna ha barn så småningom och vet av erfarenhet att barn kan sniffa till sig dålig självbild och självdestruktiva ätbeteenden lång väg. Sedan spelar det ingen roll hur pk och balanserad man är i teorin. Jag skulle dö om en eventuell dotter skulle ärva min uppfuckade inställning till vikt och hälsa bara för att jag inte orkat arbeta igenom mina issues.
4. Det hjälper att skriva av sig. Känner mig redan bättre efter den här lång drapan (jag tycker bara synd om er som måste läsa den!).
5. Jag HAR ju faktiskt inte gått överstyr än, åt något håll. Jag äter bra, balanserat och lagom utan att utesluta något från kostcirkeln (för let’s face it, Häägendazs och Estrellas pepparchips med ranchdipp ingår inte i kostcirkeln, och skräp är ingen mänsklig rättighet. I alla fall inte sist jag kollade). I morse skämtade jag med A om att jag tävlade i SM i frukost: dinkelbröd med Bregott (OBS! Inte lätt-, försöker komma ifrån det där med överkompenserande av lightprodukter som är varje viktpendlares bästa vän och fiende), ost, skinka och grönsaker, fjällfil med hallon och kruskakli och ett alldeles ljuvligt viktoriaplommon. Sjukt gott var det, och jag kände inte att jag på något sätt straffade mig själv eller missade något gott.
6. Jag förtjänar att må bra, utifrån och in.
Med den lilla känslospyan ur vägen: onwards! Mot Projekt Sunt Liv (en gång för alla) och, kanske i ett senare skede, terapi. Idag fortsätter jag ladda kroppen med bra mat, och världens bästa A (som älskat och stått ut med mig genom alla nojor och alltid tyckt jag varit finast oavsett hur jag sett ut) har lovat att vi kan promenera till och från sushistället så att jag får min schemalagda motion. I regn eller solsken. Sen ska vi hyra ”Walk Hard” också, eftersom sushi kombinerat med kärlek och flamshumor (gärna med just John C Reilly) alltid får mig att sluta tänka på inledningsraden i Velvet Undergrounds ”Candy Says” som varit min signaturmelodi i decennier.
Det är dags att skaffa en ny signaturmelodi nu, en som inte börjar med ”I’ve come to hate my body and all that it requires in this world”.
Ni lyckliga människor – jag misstänker att ni är få – som har ett alltigenom balanserat förhållande till mat och träning, som klarar av lagom – hur GÖR ni? Jag vill bli som ni. Korrektion: KOMMER att bli som ni. Den där L’Oréalreklamen igen.
.
Senaste kommentarer